NY ADRESS

http://depraverat.blogspot.se/

Vi lever i besynnerliga tider. Allt handlar mer om prestation än om person.

Jag: Jag har haft mycket tankar om att jag känner mig dålig och värdelös.
Läkare, lite senare i samtalet: Du måste ut i arbetslivet snart för snart är du så gammal att inga arbetsgivare vill ha dig.

Det är inte första gången den här läkaren uttrycker sig oerhört klumpigt. Hen har flera gånger sagt saker i stil med "Varför jobbar du inte? Är det för att du inte vill jobba?". Alltså jag blev utskriven efter en lång inläggning för bara ett par månader sedan och håller fortfarande på med medicinjusteringar för att hitta rätt dos och kombo. Mitt fysiska tillstånd är inte heller helt återställt, för några månader sedan var de oroliga för att mina organ skulle börja lägga av. Men det viktigaste av allt är tydligen att jag ska börja jobba så fort som möjligt?

Genom tjock och klibbig dimma. Var minut känns som en timma.

Jag hör skratten från vardagsrummet genom min stängda dörr. Min kombo har spelkväll med några vänner. Som även är mina vänner. Men jag väljer att inte vara med. Jag ligger i sängen och drunknar i självhat istället. Idag gör det ont att leva.

Kära KP är jag normal?

Det här när en stoppar oblaten i munnen och den liksom klistrar fast sig längst bak i gommen och en försöker lite diskret harkla sig för att få loss den utan att störa the moment för resten av församlingen men inte lyckas vara så diskret utan står där och gör konstiga ljud likt en katt som försöker få upp en hårboll och sen tar en en lite större klunk av vinet än vad som är socialt accepterat i ytterligare ett försök att få bort oblatskrället och lyckas få en kallsup och ger i från sig ännu mer märkliga ljud och sen går en och sätter sig längst bak och skäms och tänker att det är dags att hitta en ny församling.

Händer det bara mig?

Pop pop pop.

Idag vägde jag in på 48,0 kilo. Vilket betyder att jag bara har fyra kilo kvar till normalvikt och att jag gått upp åtta kilo sedan jag blev inlagd. Detta firade jag med att inta popcornbrunch i sängen. För det är jag värd.


 

Ibland måste man göra saker man inte vågar, annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Igår gjorde jag något som jag först inte trodde att jag skulle våga göra. Jag skulle åka till en kompis som jag inte träffat på jättelänge. När jag ska se efter hur vagnarna går upptäcker jag att vagnarna inte går alls utan istället går det ersättningsbussar på grund av att det är för mycket resenärer. För mycket resenärer. Det tog en millisekund för mig att bestämma mig för att stanna hemma för att slippa att eventuellt sitta på en överfull buss och få en panikångestattack för att jag börjar tänka på att alla säkert sitter och tittar på mig och tänker på hur ful jag är. Sen bestämde jag mig för att inte låta ångesten styra och åka i alla fall. Sen ångrade jag mig igen och tänkte stanna hemma. Sen kände jag att vad fan. Inte ska någon annan än jag styra över mitt liv. Jag tog en lugnande tablett. Tittade på ett avsnitt av Baby Daddy för att avleda tankarna medan tabletten verkade. Satte lurarna i öronen, satte på peppig musik och gick mot bussen i alla fall.

Här sitter jag på en buss med massor av människor och utmanar min sociala fobi.

Åh nej.

Nu har min flatmate fått ett ryck. Han ska tydligen "organisera saker". Hjälp.