Inbördeskrig

Jo så klart. Stabiliteten kom. Det är nästan helt hanterbart nu. Jag tackar dig min kära vän, Mirtazapin. Men problemen kvarstår. Sex månader, läste jag visst i bipacksedeln, är den normala behandlingstiden. Så. Jag har alltså sex månader på mig att lösa mina problem om jag inte vill ramla ner igen när jag säger hej då till min vän Mirtazapin.

Problemet heter självkänsla.
"Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående."

Nej jag anser inte mig själv särskilt kompetent. Jag anser mig själv ganska värdelös. Ja faktiskt. Jag vet inte hur pass bra jag lyckas, men jag försöker upprätthålla en falsk bild av någon som är stark och som kan. Fast inuti mitt bröst finns det en liten rädd varelse som inte förstår hur jag ska klara av allt det som de säger att man måste kunna. Små saker. Stora saker. Jag kan inte. Men mest av allt. Jag har så svårt att tro att jag kan vara älskad. Jag kan inte förstå var det sitter i mig som skulle vara värt att älska. Att föräldrar kan, att syskon kan, det tvivlar jag inte på. Det ingår liksom. Det är en självklarhet. Att Gud kan tvivlar jag inte heller på. Det kallas nåd. Sola gratia, som jag fick lära mig idag. Men alla andra, vad finns det i mig som går att älska? Jag förstår verkligen inte. Jag har, och det har blivit ett större problem på sista tiden, svårt att slappna av i sällskap av andra. För tankarna gnager så. Prestationsångesten. Jag måste vara någonting. Så att jag kan bli omtyckt. För mellan människor råder ingen sola gratia.

Jag lånar andras ord som så många gånger förut;

Och du kan kämpa ett helt liv
utan att vinna en enda seger
Du vet, dom blodigaste krigen
är alltid inbördeskrigen

Wanna be normal, wanna feel safe.

Jag är så förvirrad.

Jag pendlar mellan att komma på mig själv med att försöka tänka ut det bästa sättet att dö på (Fast jag inte alls vill dö, bara inte leva så här.) och vara helt harmonisk och inte förstå hur jag för två timmar sedan kunde tänka på döden. Sen svänger det tillbaka lika fort igen och jag kan inte förstå hur jag kunde vara glad över ingenting för bara en liten stund sedan.

Lite stabilitet hade inte skadat.

Allt man vill är att skratta en gång till och bara säga som det är ;

Jag kan stå och titta på mig själv i spegeln. Och inte veta vem det är som stirrar tillbaka på mig. Jag kan se ner på mina händer och förskräckas över att jag faktiskt är en riktig människa. För det känns som att jag bara har hittat på mig själv. Men jag finns på riktigt. Jag vet inte vem jag är. Ibland känns det som om jag bara är en kropp. Ett skal. En spelpjäs. Senaste tiden har jag upplevt overklighetskänslor. Jag ser mig själv utifrån. Jag känner mig som en marionett. Som jag måste styra. Som måste gå från punkt a till punkt b. Som måste läsa sina repliker. Jag har verkligen ingen aning om vem jag är. Någon frågar, ’Vad har du för intressen?’. Leta i hjärnan, jo just det så var det; ’Fotografera, läsa, laga mat.’ Det gäller att i förväg tänka ut svar på frågor folk kan tänkas ställa. För inuti är jag ingenting. Jag vill ingenting. Tycker ingenting. Jag är ingenting. Jag har inga känslor. Ingen själ.

Jag känner mig obekväm med andra människor. Måste pröva varje replik ett par gånger innan jag vågar uttala den högt. Måste försäkra mig om att det jag ska säga låter rätt. Måste leta i det inre arkivet. Vad tycker jag nu om det här? Bläddra. Där var svaret. Testa ett par gånger. Jo det var rätt svar på den frågan. Lät det normalt? Säkert inte helt. Folk tycker nog att jag är konstig. Konstig. Konstigt. Konstig. Kanske till och med äcklig? Jag är äcklig. Äcklig som måste låtsas att jag bryr mig om andra människor. Klämma fram ett ’jag bryr mig ju om dig.’ Jasså gör jag? Hur känns det att bry sig om någon? Jag vet inte. Jag känner ingenting när jag försöker.

Men det finns en annan sida av mig själv.

Ibland vaknar jag upp. Allting flyter. Jag är nog en ganska bra människa ändå. Jag vet hur kärlek känns. Jag vet precis vilka jag älskar. Vilka som är viktiga för mig. Jag vet precis vad jag tycker. Jag vet precis vad jag vill. Jag har framtidsdrömmar. Jag tycker det är kul att umgås med folk. Vill skaffa vänner. Tror att folk nog tycker ganska bra om mig ändå.

Ibland är det så.

Men oftast inte.

Oftast är jag tom och ingenting.
Vill ingenting.
Tycker ingenting.
Känner ingenting.
Ingenting.

Itchy Daze - Monster

Snubblade över en bra låt.

I want to be normal, I want to feel safe
waking up screaming, it’s always the same.
I don’t want to turn off the light
hope someone hears me tonight.

Hold me, tell me everything’s ok.
Show me there’s a way to beat the monster
save me, make it go away.

Jag hoppas det ser ut som att jag vet

- fast jag har faktiskt ingen aning

I helgen hade jag de två bästa dagarna på hur länge som helst. Jag städade och adventspyntade. Lagade mat och bakade. Jag kände mig så glad. På riktigt. Jag kände mig lycklig i var enda lite cell. Hög på livet skulle man kanske kunna beskriva det som. I måndags kände jag mig fortfarande glad fast inte lika upprymd. Men det är okej, tänkte jag. Man kan ju inte vara på topp jämt. Igår kände jag det komma krypande. Idag? Jag vet inte. Den där känslan av meningslöshet har kommit tillbaka. Jag känner mig så ledsen. Utan egentlig anledning. För allt är ju precis likadant som i lördags. Men när jag pratar och skrattar, och jag antar att jag utåt ser väldigt glad ut, känns det så falskt. Som om jag försöker ljuga för mig själv. Som om jag försöker tvinga mig själv att vara lycklig.

Och jag saknar att inte ha någon som jag kan vara totalt ärlig mot. Berätta som det är. Ni som läser här, ni som är mina vänner, jag vet att jag kan prata med er. Jag är oerhört tacksam för att jag kan det. Men det finns saker som jag inte vågar berätta för er. Det finns saker som jag inte vill berätta för er. Jag slutade gå till min terapeut för ett tag sedan. Jag kunde inte vara helt ärlig mot henne heller. Nu ska jag börja gå hos en kurator på vårdcentralen. (Men det verkar som vanligt gå långsamt.) Jag hoppas att jag ska kunna vara ärlig den här gången.

Nu gör jag inte så mycket.
Förutom att vänta på en tid till vc.
Och på bättre tider.

Okej jag ljög.

Jo visst jag mår bättre. Mycket bättre till och med. Jag orkar gå till jobbet, det känns till och med kul ibland. Men jag kan inte bortse från det där som ekar i mitt huvud. Att livet är lång, och jag säger det med winnerbäcks ord;

'så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar'.

Det finns inget 'så levde de lyckliga i alla sina dagar'. Det finns bara val jag måste göra. Vägar jag måste gå. Dagar jag måste leva. Och alla dessa dagar måste jag leva med den där tomhetskänslan som jag kan förneka men aldrig bli av med.

Som natt och dag.

'Ja det är sant att det är hårt ibland
och kärvt och jävligt svårt ibland
men när det väl går bra
är jag så lycklig man kan va.'

Jag har läst igenom vad jag skrivit i bloggen hittills och när jag läser det nu känns det som att läsa om en annan människas liv. Men jag vet att för bara ett par dagar sedan var det min verklighet. Kanske beror det på att jag har börjat äta antidepressiva. Kanske har jag bara haft tur och haft bra dagar. (Jag håller tummarna för att det är medicinen.) Oavsett vad det beror på tänker jag njuta så länge det varar och hoppas att det dröjer innan jag hamnar i den andra verkligheten igen.

Vilka är ni som läser?

Det är inte speciellt många som har adressen till den här bloggen men jag skulle ändå vilja veta hur många det är som läser. Så om du läser kan du väl lämna en liten kommentar.

Det blir fel, slår bakut och allt går snett men det tar aldrig riktigt slut.

"sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår"

Det spelar ingen roll hur många sidor jag fyller med text. Hur många kuratorer, läkare, föräldrar och välmenande vänner jag försöker förklara för. Jag vet inte, det kanske inte finns någonting att förklara. Jag kanske bara har missuppfattat hur livet fungerar. Det kanske är så här det känns för alla. Jag kanske bara whinar. Men det känns som om det fattas en bit. Som om någon har plockat bort lyckan ur mig. Eller så kanske det finns där mitt framför ögonen på mig fast jag inte vet hur den ser ut. Eller så kanske jag aldrig haft den.

Så klart jag skulle kunna fortsätta som vanligt. Gå upp, äta, leka och skratta med barnen på jobbet, äta, måla en tavla, läsa en bok. Och träffa en och annan vän på helgerna. Det låter väl som ett lyckligt liv? Det är vad jag har försökt intala mig väldigt länge. Jag har liksom bara kört på av gammal vana. För visst måste man vara lycklig om livet ser ut sådär? Visst är man lycklig en fredagskväll när man hälsar på sina föräldrar som man inte träffat på länge och får äta sin favoriträtt framför sitt favorit-teveprogram? Det är vad jag har trott hela mitt liv. Men jag har börjat känna efter. Och nej, det känns inte som att det här är lycka. Så varför ska jag fortsätta med allt? Varför ska jag äta, duscha och träffa människor om det ändå inte gör mig lycklig? Så jag har slutat. Jag vill helt enkelt inte längre.

Hjalmar Bergmans väg för i helvete!

När jag var på akuten skrev jag tydligt med STORA bokstäver i adressfältet; HJALMAR BERGMANS VÄG. En vecka senare ringer de och frågar var jag bor. HJALMAR BERGMANS VÄG, svara jag. Ytterligare en vecka senare så har de lagt min remiss åt sidan för att de inte vet vilken vårdcentral jag ska till. Jag bor på HJALMAR BERGMANS VÄG, rimligen borde jag väll tillhöra vårdcentralen som också ligger på HJALMAR BERGMANS VÄG! Hur svårt kan det vara?!

Det krävs så mycket mygel för att verka normal.

Telefonen ringde nyss. Efter en snabb koll på nummerpresentatören kunde jag konstatera att det var mormor som ringde. Igen. Nej jag kan inte låta bli att svara idag igen. Några djupa andetag och försök vara som vanligt. Lyfter luren. Lättnad. Det var mamma. Jag hade glömt bort att de skulle vara där. Jag försöker berätta för mamma hur jag mår men tillslut är det bara en enda röra av snor och tårar. Mamma försöker trösta så gott det går. Men mammatröst är inte samma sak längre. Det gör extremt ont att inse att mamma bara är en människa och att allt inte kommer bli bra bara för mamma stryker mig över håret och lovar dyrt och heligt att det blir det. Hon lovar i alla fall att ringa vårdcentralen i morgon och kräva att jag får en tid denna veckan.

Nu sitter jag med musik på. Samma låt på repeat. Aktar mig noga för att låta det bli tyst. För så länge musiken är på kan jag koncentrera mig på den och inte på tankarna som trängs i mitt huvud. Teven är också på. Var precis tvungen att byta kanal för det var någonting med döda fåglar. Inte för att jag inte klara av att se döda djur. Utan för att det gör mig rädd att jag inte känner någonting när jag ser ett rum fullt med döda duvor. För ett halvår sedan hade det knytit sig i magen av att se det där inslaget. Men det är som om allt jag brukade vara är borta.

Veganism/miljö. Foto. Bibel/Teologi/What ever du vill kalla det.
Tre saker som jag brukade tycka vara viktiga. Jag vågar till och med påstå att jag byggt en stor del av min personlighet runt de där sakerna. Om någon frågar vad jag har för intressen så svarar jag såklart fortfarande med de där tre orden. Jag kan fortfarande argumentera väldigt övertygande om varför man borde äta veganskt, eller i alla fall vegetariskt. Den enda jag inte övertygar är mig själv. Det var längesedan jag faktiskt brydde mig om vad jag stoppade i munnen. Det går mest av gammal vana. Jag kan lyssna på en predikan och jag inser ju att det där är smarta ord. Men det känns inte äkta och orden fastnar liksom inte. Bibeln läser jag inte längre för det gör mig rädd att känna att inte ens det som är viktigast av allt känns viktigt längre. Fotografera gör jag fortfarande ibland. I ett tafatt försök att försöka förmedla det jag känner. Eller rättare sagt det jag inte känner. Men inte heller det känns lika äkta som förut.

Jag förstår knappt vem jag är
-ska jag fatta nått av det här?

Jag har inget mer att säga.

Jag känner mig så tom idag. Både på känslor och ord.
Jag vill bara sova och slippa ifrån allt. Slippa alla människor
som jag inte orkar träffa. Slippa telefonen som ringer. Men
som jag aldrig orkar svara i. Slippa äta, duscha och handla.

Hur många dagar har ett år?
365. Eller 366 om man har tur. Eller otur.
Det beror på hur man ser det.
Det här året har 38 dagar kvar.
38 dagar, eller 916 timmar för att vara exakt.

916 timmar som jag på något vis måste få att gå.
Sen kommer det ett nytt år.
8760 nya timmar.

Det har vart en lång dag.

När jag själv inte hittar orden för att förklara hur jag mår
låter jag Winnerbäck formulera mina känslor;

"Jag letar mönster i gatan
Ibland så ser jag nått system
Ibland så ser jag vart jag skulle
Ibland så ser jag bara sten"

Jag ser så sjukt mycket sten just nu.
Allt är bara sten.
Död materia.
Meningslöst.
När blev det så här?
När tappade jag glädjen, orken, viljan?
När tappade jag bort mig själv?

Att ta ut segern i förskott.

Det känns som om idag skulle kunna bli en ganska bra dag.
Men jag vågar inte riktigt hoppas än.

Jag vet inte var jag ska hugga nånstans

när demonerna bor i mitt bröst.

Det känns så fruktansvärt frustrerande att inte veta vad jag ska göra. Om det kliar nånstans så kliar man. Är man törstig så dricker man ett glas vatten. Är man trött så sover man. Men nu vet jag knappt vad det är som gör ont, och ännu mindre vad jag ska göra åt det!

Väck mig inte imorgon.

Den här dagen har varit så lång.

Goodnight, goodbye
It’s late, and I’m too tired to cry
Goodnight, goodbye
Just let me close my weary eyes

Nu hade den här dagen kunnat vara över.

Om jag inte hade varit så puckad och sovit hela eftermiddagen för att få tiden att gå. Jag antar att jag får skylla mig själv, jag vet ju att antalet timmar på ett dygn blir de samma oavsett vilka timmar jag väljer att sova bort. Men det är trots allt lite lättare att vara vaken på natten. Kanske är det tanken på att alla andra sover som gör det lättare. Jag kan liksom låtsas att världen inte finns.
Syns inte - finns inte.

Dagens måsten.

Har en fruktansvärt dålig dag fast dagen knappt har börjat. Nu behöver jag en rejäl spark någonstans för att komma igång och göra någonting överhuvudtaget. Annars kommer jag bara sitta i soffan hela dagen och undra varför jag lever.
Så det jag måste göra idag är;

[check!] ÄTA! Det är högsta prioritet.
Jag måste verkligen äta nått ordentligt idag.
[check!] Sminka mig.
[check!] Ta bussen in till stan.
[check!] Förska vara trevlig mot,
och kanske till och med ha trevligt med, M.

Bra och dåliga dagar.

Idag har jag läget under kontroll. Och det är sådan här dagar som jag får för mig att jag bara är en uppmärksamhetshora som egentligen bara vill att någon ska sitta och klappa mig på huvudet och säga att det är synd om mig. Men jag försöker påminna mig själv om att det är inte normalt att bryta ihop och ligga och storböla på köksgolvet och vilja dö av ingen anledning alls flera gången i veckan. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag mår bra. Jag tänker vara tacksam över att jag har bra dagar som den här i mellanåt.

Men jag är uppriktigt trött på att järnspökena inte vill lämna mig ifred ens under de bra dagarna.

33 timmar.

Så länge har jag varit vaken. Men nu går jag och lägger mig.

Nu ska jag försöka få arslet ur soffan och;

[check!] sanera min kropp
[check!] slänga ihop en kladdkaka
[check!] posta en Bibel til Tumba och ett paket till Kanada
[check!] laga mat och äta
[check!] hitta hem till Alex
[check!] köpa en påse chips på vägen
[check!] tränga undan alla negativa tankar
[check!] be en bön
[CHECK!] se på film och försöka ha trevlig

Att tala är silver att tiga är guld?

Att prata om hur jag mår är inte min starka sida.
Eller jo, ibland kan jag känna mig så fylld av känslor att jag tror att jag ska kräkas om jag inte får ventilera mig. Men det är sällan det är samtidigt som någon har tid att lyssna. Det kanske därför samtalen med terapeuten inte fungerar så bra. När jag väll sitter där känns ångesten och paniken så avlägsen. När jag försöker berätta hur jag mådde bara några timmar tidigare så känns det som att jag försöker återberätta någonting jag läst. Handlar det här verkligen om mig? Det är kanske också är därför som det fungerar så mycket bättre att skriva. Pappret har alltid tid att lyssna. Eller tangentbordet, vi lever ju trots allt i 2000-talet.

Jag ser mig i spegeln. Är det hon som är jag? II

Klockan är 08.16
Det är Lördag.
Nej jag är inte upp tidigt.
Jag är uppe än.

Jag gick inte och la mig för att jag ville ta vara på tiden medans jag mådde bra. Även om det råkade vara mitt i natten. Jag lagade mat, bakade och fick till och med ett målarryck. Det var kul att måla. Det var behagligt att vara.

Sen gick det två timmar och jag tappade mig själv.

Nu sitter jag här och stirrar på tavlan
och tycker det är ungefär lika kul att måla som att diska.
Jag tycker inte att det är kul att måla.
Jag har bestämt att det är kul att måla.
Jag tycker inte någonting.
Jag har bestämt.

Vad av allt jag tycker är verkligen jag?
Vad har jag valt att tycka?

Tycker jag verkligen att det är fel att döda djur?
Eller har jag bara bestämt mig för att tycka det?
Tycker jag verkligen om naturen?
Eller har jag bara bestämt mig för att tycka det?
Tycker jag verkligen att de där byxorna är snygga?
Eller har jag bara bestämt mig för att tycka det?

Tänk om jag bara har hittat på hela min personlighet?
Tänk om ingenting av det jag är, är på riktigt?

Hur orkar man?

Vet du vad som skrämmer mig allra allra mest?
Att jag bara levt i tjugo år och tycker att livet varit så
fruktansvärt långt. Men tjugo år är bara en fjärdedel
av vad jag kanske kommer att leva.

En FUCKING-FJÄRDEDEL!

Jag..

..skolkade från det senaste samtalet med min terapeut.
Och jag funderar på att sluta gå dit.

I början var det skönt att bara få ösa ur allt som jag har burit på. Men nu känns det bara jobbigt att vända ut och in på sig själv en gång i veckan. Istället för befriande känns det som en ansträngning
att komma på vad jag ska säga. Och om det ska var så känns det inte så värt att gå dit längre.

Livet är en dans på rosor II.

fanns en tid
när jag kunde va
mitt rätta jag
men det var längesen
då var jag bara barn

dansar fram
nån stans på vägen blev det fel
det blev ett spel
och jag förlora mot mig själv
och den jag är

Att citera Winnerbäck.

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"

Jag får liksom ingen ordning på känslorna. Fast jag gör kul saker och skrattar så känner jag mig bara så olycklig. Jag kan inte förklara vad det är som gör mig olycklig för egentligen så har jag det precis som jag vill ha det. Jag har ett kul jobb, egen lägenhet, snälla vänner (om än ganska långt bort) och en familj som älskar mig. Jag borde vara lycklig! Varför är jag inte det!? Jag försöker intala mig att det är kul att leka med barnen på jobbet och att det är kul att komma hem och måla, läsa eller gå på stan. Och det ÄR kul. Fast jag känner mig ändå olycklig. Olycklig. Olycklig. Olycklig. När jag vaknar på morgonen så är min första tanke och känsla att jag vill inte. Jag vill inte gå till jobbet. Jag vill inte vara ledig. Jag vill inte leva den här dagen.

"Det är fina bananer!"

-har jag en vän som brukar svara när jag frågar hur han mår.
Min bananer är inte så fina just nu. Men och andra sidan
så är de faktiskt godare när de är lite brunprickiga.

Nej nu får det vara nog!

Jag vill inte vara med längre.
Jag ger upp, hoppar av, kapitulerar, drar i nödbromsen!
Nej just det, det går ju inte, livet har ingen nödbroms.
FAN!

Livet är en dans på rosor.

dansa fram
nån stans på vägen blev det fel
det blev ett spel
och jag förlora mot mig själv och den jag är

rädslan kom
för att inte räcka till
kändes som
att jag inte passa in

själens mur
byggdes på för varje år
och tänk vad tiden går
och plötsligt vet jag inte längre vad jag står


-Caj Karlsson

Tick, tack, tick, tack...

Jag har haft några bra dagar nu när det mest har flytit på.
Det har känts som att jag har fattat det här med hur livet fungerar,
hyfsat i alla fall. Jag har inte haft panik, gråtit eller brytit ihop på tre dagar.

Men nu känner jag det där oroliga pickandet i magen igen..

Jaha den satt ju som en smäck.

Ibland får jag panik och vill bara skrika, sparka, gråta och det gör så sjukt ont i mig så jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är som när det kliar under foten, men jag kommer inte åt att klia. Jag får panik och vill bara slita av mig skon och klösa foten tills jag blöder, men det går inte för skojävlen sitter fast och går inte att få av!!

Vi kan kalla dem hjärnspöken.

Jag har två små vänner, Bu och Bä. Egentligen skulle jag inte vilja påstå att Bu och Bä är mina vänner men de tycker väldigt mycket om att ge mig råd. De brukar sitta på varsin axel och försöka få mig att lyssna på just deras råd. Oftast viskar de bara, men det är ändå tillräckligt högt för att jag ska höra dem väl. Och de är inte så lätta att bli av med. Om jag försöker strunta i dem kan de få ett ganska hetsigt temperament och börja skrika som små galningar för att jag ska lyssna.

- Gjorde det där dig lycklig, jag menar på riktigt? Säger Bu.
- Äh du bara överdriver, ta dig i kragen och ryck upp dig. Säger Bä

Och så fortsätter de;

- Nej men helt ärligt, spelar det där någon roll?
- Du mår inte dåligt egentligen, du vill bara ha uppmärksamhet.

- Du kan göra vad du vill, du blir ändå inte lycklig! Du är fast här!
- Livet är lite ljummet men det får du stå ut med. Men du mår inte sämre än någon annan så skärp dig nu!

Sen skrattar de åt mig tillsammans över hur patetisk jag är.

Väx upp, klipp dig och skaffa dig ett liv!

Allt känns så hopplöst.
Det blir aldrig bra.
Varenda litet steg känns så tung.
Man ska orka så mycket.
Man ska orka vara vuxen.
Ta hand om sig själv.
Skaffa vänner som man ska orka lära känna, orka träffa.
Man ska ta ansvar.
Man ska våga.
Men jag orkar inte!
Jag orkar inte lära känna folk. Jag vet inte hur man gör.
Och vänner försvinner alltid ändå. Förr eller senare.
Men vad spelar det för roll om jag orkar allt.
Om jag skaffar vänner.
Tar ansvar.
Vågar ringa det där telefonsamtalet.
Klarar mig själv.
Säger det alla vill höra.
Det spelar ingen roll.
Livet blir inte bättre för det.

Det är min gamla vän demonen..

Jag förstår inte hur folk orkar fortsätta leva. Fortsätta göra samma sak, dag efter dag. När jag vaknar är min första tanke att det är ännu en ny dag som jag måste ta mig igenom. Först måste jag klara av jobbet, gärna le lite och se glad ut under tiden. Och äta måste man göra. Varje dag. Då gäller det att komma på en ny maträtt som man sedan måste laga. När jag väl har prickat av alla dagens måsten och kommer hem så har jag flera timmar som jag måste försöka få att gå innan jag får gå och lägga mig. Men när de där timmarna har gått så vill jag ändå inte gå och lägga mig, för då blir det imorgon snabbare, och ännu en dag att ta sig igenom.

Det är som att ingenting egentligen spelar någon roll. När jag gör någonting som jag trodde att jag gillade är det en liten röst inom mig som viskar "gjorde det där dig lycklig?" Den senaste tiden har den där rösten växt sig starkare och vad jag än gör är den där och frågar mig varför? Och jag vet inte varför jag gör någonting nu för tiden.