lördag 24 oktober 2009

Nej nu får det vara nog!

Jag vill inte vara med längre.
Jag ger upp, hoppar av, kapitulerar, drar i nödbromsen!
Nej just det, det går ju inte, livet har ingen nödbroms.
FAN!

fredag 23 oktober 2009

Livet är en dans på rosor.

dansa fram
nån stans på vägen blev det fel
det blev ett spel
och jag förlora mot mig själv och den jag är

rädslan kom
för att inte räcka till
kändes som
att jag inte passa in

själens mur
byggdes på för varje år
och tänk vad tiden går
och plötsligt vet jag inte längre vad jag står


-Caj Karlsson

Tick, tack, tick, tack...

Jag har haft några bra dagar nu när det mest har flytit på.
Det har känts som att jag har fattat det här med hur livet fungerar,
hyfsat i alla fall. Jag har inte haft panik, gråtit eller brytit ihop på tre dagar.

Men nu känner jag det där oroliga pickandet i magen igen..

tisdag 13 oktober 2009

Jaha den satt ju som en smäck.

Ibland får jag panik och vill bara skrika, sparka, gråta och det gör så sjukt ont i mig så jag inte vet var jag ska ta vägen. Det är som när det kliar under foten, men jag kommer inte åt att klia. Jag får panik och vill bara slita av mig skon och klösa foten tills jag blöder, men det går inte för skojävlen sitter fast och går inte att få av!!

Vi kan kalla dem hjärnspöken.

Jag har två små vänner, Bu och Bä. Egentligen skulle jag inte vilja påstå att Bu och Bä är mina vänner men de tycker väldigt mycket om att ge mig råd. De brukar sitta på varsin axel och försöka få mig att lyssna på just deras råd. Oftast viskar de bara, men det är ändå tillräckligt högt för att jag ska höra dem väl. Och de är inte så lätta att bli av med. Om jag försöker strunta i dem kan de få ett ganska hetsigt temperament och börja skrika som små galningar för att jag ska lyssna.

- Gjorde det där dig lycklig, jag menar på riktigt? Säger Bu.
- Äh du bara överdriver, ta dig i kragen och ryck upp dig. Säger Bä

Och så fortsätter de;

- Nej men helt ärligt, spelar det där någon roll?
- Du mår inte dåligt egentligen, du vill bara ha uppmärksamhet.

- Du kan göra vad du vill, du blir ändå inte lycklig! Du är fast här!
- Livet är lite ljummet men det får du stå ut med. Men du mår inte sämre än någon annan så skärp dig nu!

Sen skrattar de åt mig tillsammans över hur patetisk jag är.

måndag 12 oktober 2009

Väx upp, klipp dig och skaffa dig ett liv!

Allt känns så hopplöst.
Det blir aldrig bra.
Varenda litet steg känns så tung.
Man ska orka så mycket.
Man ska orka vara vuxen.
Ta hand om sig själv.
Skaffa vänner som man ska orka lära känna, orka träffa.
Man ska ta ansvar.
Man ska våga.
Men jag orkar inte!
Jag orkar inte lära känna folk. Jag vet inte hur man gör.
Och vänner försvinner alltid ändå. Förr eller senare.
Men vad spelar det för roll om jag orkar allt.
Om jag skaffar vänner.
Tar ansvar.
Vågar ringa det där telefonsamtalet.
Klarar mig själv.
Säger det alla vill höra.
Det spelar ingen roll.
Livet blir inte bättre för det.

Det är min gamla vän demonen..

Jag förstår inte hur folk orkar fortsätta leva. Fortsätta göra samma sak, dag efter dag. När jag vaknar är min första tanke att det är ännu en ny dag som jag måste ta mig igenom. Först måste jag klara av jobbet, gärna le lite och se glad ut under tiden. Och äta måste man göra. Varje dag. Då gäller det att komma på en ny maträtt som man sedan måste laga. När jag väl har prickat av alla dagens måsten och kommer hem så har jag flera timmar som jag måste försöka få att gå innan jag får gå och lägga mig. Men när de där timmarna har gått så vill jag ändå inte gå och lägga mig, för då blir det imorgon snabbare, och ännu en dag att ta sig igenom.

Det är som att ingenting egentligen spelar någon roll. När jag gör någonting som jag trodde att jag gillade är det en liten röst inom mig som viskar "gjorde det där dig lycklig?" Den senaste tiden har den där rösten växt sig starkare och vad jag än gör är den där och frågar mig varför? Och jag vet inte varför jag gör någonting nu för tiden.