Okej jag ljög.

Jo visst jag mår bättre. Mycket bättre till och med. Jag orkar gå till jobbet, det känns till och med kul ibland. Men jag kan inte bortse från det där som ekar i mitt huvud. Att livet är lång, och jag säger det med winnerbäcks ord;

'så många illusioner som har rasat och så långa vägar kvar'.

Det finns inget 'så levde de lyckliga i alla sina dagar'. Det finns bara val jag måste göra. Vägar jag måste gå. Dagar jag måste leva. Och alla dessa dagar måste jag leva med den där tomhetskänslan som jag kan förneka men aldrig bli av med.

Som natt och dag.

'Ja det är sant att det är hårt ibland
och kärvt och jävligt svårt ibland
men när det väl går bra
är jag så lycklig man kan va.'

Jag har läst igenom vad jag skrivit i bloggen hittills och när jag läser det nu känns det som att läsa om en annan människas liv. Men jag vet att för bara ett par dagar sedan var det min verklighet. Kanske beror det på att jag har börjat äta antidepressiva. Kanske har jag bara haft tur och haft bra dagar. (Jag håller tummarna för att det är medicinen.) Oavsett vad det beror på tänker jag njuta så länge det varar och hoppas att det dröjer innan jag hamnar i den andra verkligheten igen.

Vilka är ni som läser?

Det är inte speciellt många som har adressen till den här bloggen men jag skulle ändå vilja veta hur många det är som läser. Så om du läser kan du väl lämna en liten kommentar.

Det blir fel, slår bakut och allt går snett men det tar aldrig riktigt slut.

"sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår"

Det spelar ingen roll hur många sidor jag fyller med text. Hur många kuratorer, läkare, föräldrar och välmenande vänner jag försöker förklara för. Jag vet inte, det kanske inte finns någonting att förklara. Jag kanske bara har missuppfattat hur livet fungerar. Det kanske är så här det känns för alla. Jag kanske bara whinar. Men det känns som om det fattas en bit. Som om någon har plockat bort lyckan ur mig. Eller så kanske det finns där mitt framför ögonen på mig fast jag inte vet hur den ser ut. Eller så kanske jag aldrig haft den.

Så klart jag skulle kunna fortsätta som vanligt. Gå upp, äta, leka och skratta med barnen på jobbet, äta, måla en tavla, läsa en bok. Och träffa en och annan vän på helgerna. Det låter väl som ett lyckligt liv? Det är vad jag har försökt intala mig väldigt länge. Jag har liksom bara kört på av gammal vana. För visst måste man vara lycklig om livet ser ut sådär? Visst är man lycklig en fredagskväll när man hälsar på sina föräldrar som man inte träffat på länge och får äta sin favoriträtt framför sitt favorit-teveprogram? Det är vad jag har trott hela mitt liv. Men jag har börjat känna efter. Och nej, det känns inte som att det här är lycka. Så varför ska jag fortsätta med allt? Varför ska jag äta, duscha och träffa människor om det ändå inte gör mig lycklig? Så jag har slutat. Jag vill helt enkelt inte längre.

Hjalmar Bergmans väg för i helvete!

När jag var på akuten skrev jag tydligt med STORA bokstäver i adressfältet; HJALMAR BERGMANS VÄG. En vecka senare ringer de och frågar var jag bor. HJALMAR BERGMANS VÄG, svara jag. Ytterligare en vecka senare så har de lagt min remiss åt sidan för att de inte vet vilken vårdcentral jag ska till. Jag bor på HJALMAR BERGMANS VÄG, rimligen borde jag väll tillhöra vårdcentralen som också ligger på HJALMAR BERGMANS VÄG! Hur svårt kan det vara?!

Det krävs så mycket mygel för att verka normal.

Telefonen ringde nyss. Efter en snabb koll på nummerpresentatören kunde jag konstatera att det var mormor som ringde. Igen. Nej jag kan inte låta bli att svara idag igen. Några djupa andetag och försök vara som vanligt. Lyfter luren. Lättnad. Det var mamma. Jag hade glömt bort att de skulle vara där. Jag försöker berätta för mamma hur jag mår men tillslut är det bara en enda röra av snor och tårar. Mamma försöker trösta så gott det går. Men mammatröst är inte samma sak längre. Det gör extremt ont att inse att mamma bara är en människa och att allt inte kommer bli bra bara för mamma stryker mig över håret och lovar dyrt och heligt att det blir det. Hon lovar i alla fall att ringa vårdcentralen i morgon och kräva att jag får en tid denna veckan.

Nu sitter jag med musik på. Samma låt på repeat. Aktar mig noga för att låta det bli tyst. För så länge musiken är på kan jag koncentrera mig på den och inte på tankarna som trängs i mitt huvud. Teven är också på. Var precis tvungen att byta kanal för det var någonting med döda fåglar. Inte för att jag inte klara av att se döda djur. Utan för att det gör mig rädd att jag inte känner någonting när jag ser ett rum fullt med döda duvor. För ett halvår sedan hade det knytit sig i magen av att se det där inslaget. Men det är som om allt jag brukade vara är borta.

Veganism/miljö. Foto. Bibel/Teologi/What ever du vill kalla det.
Tre saker som jag brukade tycka vara viktiga. Jag vågar till och med påstå att jag byggt en stor del av min personlighet runt de där sakerna. Om någon frågar vad jag har för intressen så svarar jag såklart fortfarande med de där tre orden. Jag kan fortfarande argumentera väldigt övertygande om varför man borde äta veganskt, eller i alla fall vegetariskt. Den enda jag inte övertygar är mig själv. Det var längesedan jag faktiskt brydde mig om vad jag stoppade i munnen. Det går mest av gammal vana. Jag kan lyssna på en predikan och jag inser ju att det där är smarta ord. Men det känns inte äkta och orden fastnar liksom inte. Bibeln läser jag inte längre för det gör mig rädd att känna att inte ens det som är viktigast av allt känns viktigt längre. Fotografera gör jag fortfarande ibland. I ett tafatt försök att försöka förmedla det jag känner. Eller rättare sagt det jag inte känner. Men inte heller det känns lika äkta som förut.

Jag förstår knappt vem jag är
-ska jag fatta nått av det här?

Jag har inget mer att säga.

Jag känner mig så tom idag. Både på känslor och ord.
Jag vill bara sova och slippa ifrån allt. Slippa alla människor
som jag inte orkar träffa. Slippa telefonen som ringer. Men
som jag aldrig orkar svara i. Slippa äta, duscha och handla.

Hur många dagar har ett år?
365. Eller 366 om man har tur. Eller otur.
Det beror på hur man ser det.
Det här året har 38 dagar kvar.
38 dagar, eller 916 timmar för att vara exakt.

916 timmar som jag på något vis måste få att gå.
Sen kommer det ett nytt år.
8760 nya timmar.

Det har vart en lång dag.

När jag själv inte hittar orden för att förklara hur jag mår
låter jag Winnerbäck formulera mina känslor;

"Jag letar mönster i gatan
Ibland så ser jag nått system
Ibland så ser jag vart jag skulle
Ibland så ser jag bara sten"

Jag ser så sjukt mycket sten just nu.
Allt är bara sten.
Död materia.
Meningslöst.
När blev det så här?
När tappade jag glädjen, orken, viljan?
När tappade jag bort mig själv?

Att ta ut segern i förskott.

Det känns som om idag skulle kunna bli en ganska bra dag.
Men jag vågar inte riktigt hoppas än.

Jag vet inte var jag ska hugga nånstans

när demonerna bor i mitt bröst.

Det känns så fruktansvärt frustrerande att inte veta vad jag ska göra. Om det kliar nånstans så kliar man. Är man törstig så dricker man ett glas vatten. Är man trött så sover man. Men nu vet jag knappt vad det är som gör ont, och ännu mindre vad jag ska göra åt det!

Väck mig inte imorgon.

Den här dagen har varit så lång.

Goodnight, goodbye
It’s late, and I’m too tired to cry
Goodnight, goodbye
Just let me close my weary eyes

Nu hade den här dagen kunnat vara över.

Om jag inte hade varit så puckad och sovit hela eftermiddagen för att få tiden att gå. Jag antar att jag får skylla mig själv, jag vet ju att antalet timmar på ett dygn blir de samma oavsett vilka timmar jag väljer att sova bort. Men det är trots allt lite lättare att vara vaken på natten. Kanske är det tanken på att alla andra sover som gör det lättare. Jag kan liksom låtsas att världen inte finns.
Syns inte - finns inte.

Dagens måsten.

Har en fruktansvärt dålig dag fast dagen knappt har börjat. Nu behöver jag en rejäl spark någonstans för att komma igång och göra någonting överhuvudtaget. Annars kommer jag bara sitta i soffan hela dagen och undra varför jag lever.
Så det jag måste göra idag är;

[check!] ÄTA! Det är högsta prioritet.
Jag måste verkligen äta nått ordentligt idag.
[check!] Sminka mig.
[check!] Ta bussen in till stan.
[check!] Förska vara trevlig mot,
och kanske till och med ha trevligt med, M.

Bra och dåliga dagar.

Idag har jag läget under kontroll. Och det är sådan här dagar som jag får för mig att jag bara är en uppmärksamhetshora som egentligen bara vill att någon ska sitta och klappa mig på huvudet och säga att det är synd om mig. Men jag försöker påminna mig själv om att det är inte normalt att bryta ihop och ligga och storböla på köksgolvet och vilja dö av ingen anledning alls flera gången i veckan. Jag tänker inte ha dåligt samvete för att jag mår bra. Jag tänker vara tacksam över att jag har bra dagar som den här i mellanåt.

Men jag är uppriktigt trött på att järnspökena inte vill lämna mig ifred ens under de bra dagarna.

33 timmar.

Så länge har jag varit vaken. Men nu går jag och lägger mig.

Nu ska jag försöka få arslet ur soffan och;

[check!] sanera min kropp
[check!] slänga ihop en kladdkaka
[check!] posta en Bibel til Tumba och ett paket till Kanada
[check!] laga mat och äta
[check!] hitta hem till Alex
[check!] köpa en påse chips på vägen
[check!] tränga undan alla negativa tankar
[check!] be en bön
[CHECK!] se på film och försöka ha trevlig

Att tala är silver att tiga är guld?

Att prata om hur jag mår är inte min starka sida.
Eller jo, ibland kan jag känna mig så fylld av känslor att jag tror att jag ska kräkas om jag inte får ventilera mig. Men det är sällan det är samtidigt som någon har tid att lyssna. Det kanske därför samtalen med terapeuten inte fungerar så bra. När jag väll sitter där känns ångesten och paniken så avlägsen. När jag försöker berätta hur jag mådde bara några timmar tidigare så känns det som att jag försöker återberätta någonting jag läst. Handlar det här verkligen om mig? Det är kanske också är därför som det fungerar så mycket bättre att skriva. Pappret har alltid tid att lyssna. Eller tangentbordet, vi lever ju trots allt i 2000-talet.

Jag ser mig i spegeln. Är det hon som är jag? II

Klockan är 08.16
Det är Lördag.
Nej jag är inte upp tidigt.
Jag är uppe än.

Jag gick inte och la mig för att jag ville ta vara på tiden medans jag mådde bra. Även om det råkade vara mitt i natten. Jag lagade mat, bakade och fick till och med ett målarryck. Det var kul att måla. Det var behagligt att vara.

Sen gick det två timmar och jag tappade mig själv.

Nu sitter jag här och stirrar på tavlan
och tycker det är ungefär lika kul att måla som att diska.
Jag tycker inte att det är kul att måla.
Jag har bestämt att det är kul att måla.
Jag tycker inte någonting.
Jag har bestämt.

Vad av allt jag tycker är verkligen jag?
Vad har jag valt att tycka?

Tycker jag verkligen att det är fel att döda djur?
Eller har jag bara bestämt mig för att tycka det?
Tycker jag verkligen om naturen?
Eller har jag bara bestämt mig för att tycka det?
Tycker jag verkligen att de där byxorna är snygga?
Eller har jag bara bestämt mig för att tycka det?

Tänk om jag bara har hittat på hela min personlighet?
Tänk om ingenting av det jag är, är på riktigt?

Hur orkar man?

Vet du vad som skrämmer mig allra allra mest?
Att jag bara levt i tjugo år och tycker att livet varit så
fruktansvärt långt. Men tjugo år är bara en fjärdedel
av vad jag kanske kommer att leva.

En FUCKING-FJÄRDEDEL!

Jag..

..skolkade från det senaste samtalet med min terapeut.
Och jag funderar på att sluta gå dit.

I början var det skönt att bara få ösa ur allt som jag har burit på. Men nu känns det bara jobbigt att vända ut och in på sig själv en gång i veckan. Istället för befriande känns det som en ansträngning
att komma på vad jag ska säga. Och om det ska var så känns det inte så värt att gå dit längre.

Livet är en dans på rosor II.

fanns en tid
när jag kunde va
mitt rätta jag
men det var längesen
då var jag bara barn

dansar fram
nån stans på vägen blev det fel
det blev ett spel
och jag förlora mot mig själv
och den jag är

Att citera Winnerbäck.

"Jag får liksom ingen ordning på mitt liv
Det kan va så förfärligt, det kan va så bra
Om nätterna har jag förskingrat så mycket förstånd
Det kanske var pundigt, det kanske var bra"

Jag får liksom ingen ordning på känslorna. Fast jag gör kul saker och skrattar så känner jag mig bara så olycklig. Jag kan inte förklara vad det är som gör mig olycklig för egentligen så har jag det precis som jag vill ha det. Jag har ett kul jobb, egen lägenhet, snälla vänner (om än ganska långt bort) och en familj som älskar mig. Jag borde vara lycklig! Varför är jag inte det!? Jag försöker intala mig att det är kul att leka med barnen på jobbet och att det är kul att komma hem och måla, läsa eller gå på stan. Och det ÄR kul. Fast jag känner mig ändå olycklig. Olycklig. Olycklig. Olycklig. När jag vaknar på morgonen så är min första tanke och känsla att jag vill inte. Jag vill inte gå till jobbet. Jag vill inte vara ledig. Jag vill inte leva den här dagen.

"Det är fina bananer!"

-har jag en vän som brukar svara när jag frågar hur han mår.
Min bananer är inte så fina just nu. Men och andra sidan
så är de faktiskt godare när de är lite brunprickiga.