Inbördeskrig

Jo så klart. Stabiliteten kom. Det är nästan helt hanterbart nu. Jag tackar dig min kära vän, Mirtazapin. Men problemen kvarstår. Sex månader, läste jag visst i bipacksedeln, är den normala behandlingstiden. Så. Jag har alltså sex månader på mig att lösa mina problem om jag inte vill ramla ner igen när jag säger hej då till min vän Mirtazapin.

Problemet heter självkänsla.
"Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående."

Nej jag anser inte mig själv särskilt kompetent. Jag anser mig själv ganska värdelös. Ja faktiskt. Jag vet inte hur pass bra jag lyckas, men jag försöker upprätthålla en falsk bild av någon som är stark och som kan. Fast inuti mitt bröst finns det en liten rädd varelse som inte förstår hur jag ska klara av allt det som de säger att man måste kunna. Små saker. Stora saker. Jag kan inte. Men mest av allt. Jag har så svårt att tro att jag kan vara älskad. Jag kan inte förstå var det sitter i mig som skulle vara värt att älska. Att föräldrar kan, att syskon kan, det tvivlar jag inte på. Det ingår liksom. Det är en självklarhet. Att Gud kan tvivlar jag inte heller på. Det kallas nåd. Sola gratia, som jag fick lära mig idag. Men alla andra, vad finns det i mig som går att älska? Jag förstår verkligen inte. Jag har, och det har blivit ett större problem på sista tiden, svårt att slappna av i sällskap av andra. För tankarna gnager så. Prestationsångesten. Jag måste vara någonting. Så att jag kan bli omtyckt. För mellan människor råder ingen sola gratia.

Jag lånar andras ord som så många gånger förut;

Och du kan kämpa ett helt liv
utan att vinna en enda seger
Du vet, dom blodigaste krigen
är alltid inbördeskrigen

Wanna be normal, wanna feel safe.

Jag är så förvirrad.

Jag pendlar mellan att komma på mig själv med att försöka tänka ut det bästa sättet att dö på (Fast jag inte alls vill dö, bara inte leva så här.) och vara helt harmonisk och inte förstå hur jag för två timmar sedan kunde tänka på döden. Sen svänger det tillbaka lika fort igen och jag kan inte förstå hur jag kunde vara glad över ingenting för bara en liten stund sedan.

Lite stabilitet hade inte skadat.

Allt man vill är att skratta en gång till och bara säga som det är ;

Jag kan stå och titta på mig själv i spegeln. Och inte veta vem det är som stirrar tillbaka på mig. Jag kan se ner på mina händer och förskräckas över att jag faktiskt är en riktig människa. För det känns som att jag bara har hittat på mig själv. Men jag finns på riktigt. Jag vet inte vem jag är. Ibland känns det som om jag bara är en kropp. Ett skal. En spelpjäs. Senaste tiden har jag upplevt overklighetskänslor. Jag ser mig själv utifrån. Jag känner mig som en marionett. Som jag måste styra. Som måste gå från punkt a till punkt b. Som måste läsa sina repliker. Jag har verkligen ingen aning om vem jag är. Någon frågar, ’Vad har du för intressen?’. Leta i hjärnan, jo just det så var det; ’Fotografera, läsa, laga mat.’ Det gäller att i förväg tänka ut svar på frågor folk kan tänkas ställa. För inuti är jag ingenting. Jag vill ingenting. Tycker ingenting. Jag är ingenting. Jag har inga känslor. Ingen själ.

Jag känner mig obekväm med andra människor. Måste pröva varje replik ett par gånger innan jag vågar uttala den högt. Måste försäkra mig om att det jag ska säga låter rätt. Måste leta i det inre arkivet. Vad tycker jag nu om det här? Bläddra. Där var svaret. Testa ett par gånger. Jo det var rätt svar på den frågan. Lät det normalt? Säkert inte helt. Folk tycker nog att jag är konstig. Konstig. Konstigt. Konstig. Kanske till och med äcklig? Jag är äcklig. Äcklig som måste låtsas att jag bryr mig om andra människor. Klämma fram ett ’jag bryr mig ju om dig.’ Jasså gör jag? Hur känns det att bry sig om någon? Jag vet inte. Jag känner ingenting när jag försöker.

Men det finns en annan sida av mig själv.

Ibland vaknar jag upp. Allting flyter. Jag är nog en ganska bra människa ändå. Jag vet hur kärlek känns. Jag vet precis vilka jag älskar. Vilka som är viktiga för mig. Jag vet precis vad jag tycker. Jag vet precis vad jag vill. Jag har framtidsdrömmar. Jag tycker det är kul att umgås med folk. Vill skaffa vänner. Tror att folk nog tycker ganska bra om mig ändå.

Ibland är det så.

Men oftast inte.

Oftast är jag tom och ingenting.
Vill ingenting.
Tycker ingenting.
Känner ingenting.
Ingenting.

Itchy Daze - Monster

Snubblade över en bra låt.

I want to be normal, I want to feel safe
waking up screaming, it’s always the same.
I don’t want to turn off the light
hope someone hears me tonight.

Hold me, tell me everything’s ok.
Show me there’s a way to beat the monster
save me, make it go away.

Jag hoppas det ser ut som att jag vet

- fast jag har faktiskt ingen aning

I helgen hade jag de två bästa dagarna på hur länge som helst. Jag städade och adventspyntade. Lagade mat och bakade. Jag kände mig så glad. På riktigt. Jag kände mig lycklig i var enda lite cell. Hög på livet skulle man kanske kunna beskriva det som. I måndags kände jag mig fortfarande glad fast inte lika upprymd. Men det är okej, tänkte jag. Man kan ju inte vara på topp jämt. Igår kände jag det komma krypande. Idag? Jag vet inte. Den där känslan av meningslöshet har kommit tillbaka. Jag känner mig så ledsen. Utan egentlig anledning. För allt är ju precis likadant som i lördags. Men när jag pratar och skrattar, och jag antar att jag utåt ser väldigt glad ut, känns det så falskt. Som om jag försöker ljuga för mig själv. Som om jag försöker tvinga mig själv att vara lycklig.

Och jag saknar att inte ha någon som jag kan vara totalt ärlig mot. Berätta som det är. Ni som läser här, ni som är mina vänner, jag vet att jag kan prata med er. Jag är oerhört tacksam för att jag kan det. Men det finns saker som jag inte vågar berätta för er. Det finns saker som jag inte vill berätta för er. Jag slutade gå till min terapeut för ett tag sedan. Jag kunde inte vara helt ärlig mot henne heller. Nu ska jag börja gå hos en kurator på vårdcentralen. (Men det verkar som vanligt gå långsamt.) Jag hoppas att jag ska kunna vara ärlig den här gången.

Nu gör jag inte så mycket.
Förutom att vänta på en tid till vc.
Och på bättre tider.