Min telefon plingade just till..

..och jag blev förväntansfull och trodde i min naivitet att det var någon som ville träffa mig. Alternativt överösa mig med kärlek och komplimanger och berätta vilken underbar vän jag är.

Men nä.

Det var bara Halebop som tyckte att jag skulle ge dem mer pengar.

Johanna löser problem.

Jag sitter på ett tåg.

Jag ska ingenstans
Jag bara bryter lite is
Det sägs att allting vänder
Och det stämmer väl på sätt och vis
När en stannfågel ger sig av

Jag blev trött på mig själv
Jag blev så självdestruktiv

You self destructive
Little girl
Pick yourself up
Don't blame the world
So you screwed up
But you're gonna be ok

Förhoppningar

som drömmar om stearinljus och varm choklad.

Alla dagars to-do.

Trosbekännelse.

Jag tror på ciggens eviga kretslopp,
vänskap och frihet.
Jag tror att vin är bra för själen,
att familjeband inte har någonting
med gener att göra,
jag tror det bor en liten hjälte i varenda lite flopp
och att det finns nått bra och stort
i alla om och alla men.

Jag tror på mig själv.

Jag tror på att alla kärlek är bra kärlek,
att kinks gör oss lyckliga
och jag tror på frälsning genom nåd.

Sola Gratia.

Angst.

Min sång.

Möt mig Johanna.
På den plats i dig själv där du inte viker undan.
Monstret under sängen, en gång fiende, nu vän.
Är där för att ge dig lösningen på gåtan.

Ring mig Johanna.
När du kommit fram till det stora nya landet.
Floden ser sig inte om.
Inte heller du ska tveka längst stigen ut mot havet.

Föräldrar alltså...

Jag satt häromdagen och pratade med mor min om mäns komplex för sina privatare delar och sa nått i stil med att 'jag förstår inte hysterin kring stora penisar, det gör ju bara ont när den stöter i livmodertappen. När jag och mitt ex...' Var vid min mors käre man släpper disken han höll på med och utbrister: 'Låg ni med varandra?!?'

Jag är 22. Ibland undrar jag vilken värld mina föräldrar lever i egentligen.

Major i-landsproblem:

Sojagrädden som jag köpte i Italien.


Jag menar om det står 'vegetale' på framsidan och 'soja' i innehållsförteckningen så antar jag ju att jag kan äta den. Sen läste jag som tur var igenom innehållsförteckningen lite mer noga nu innan jag skulle använda den och då visar det sig att ja, det är sojagrädde. MEN MED MJÖLK I! Jag fattar inte. Vad är meningen med det? Vem ska köpa den?

Klippa mig och skaffa ett jobb? SKULLE INTE TRO DET VA!

~Arbetslös och meningslös men lever glad ändå!

(Matt 5:4)

Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade.

Den här sommaren tänker jag..

..göra minst två nya piercingar.
..hoppa riktigt mycket i sängen.
..besöka minst 5 svenska städer.
..vara arbetslös och meningslös och sätta sprätt på mina sista sparpengar.
..hångla.
..dricka minst 5 flaskor vin.
..bada naken.

Varför? För att jag kan!

Sugen på lite pang-pang?

Jag cyklade in till stan för att pierca mig igår men när jag kom dit så var det bara tatueringskillarna där för han som piercar var tydligen bortrest. Otur tänkte jag och cyklade vidare till nästa studio. 'Stängt för reparation' Extrem otur tänkte jag och cyklade vidare till en tredje studio. Öppet! Jag börjar läsa på prislistan. 'Hål 300:-' Så långt allt väl. Jag läser vidare. 'Hål i örat med pistol..' och lite längre ner 'Hål i näsan med pistol..'.

Skulle inte tro det va!

Så jag cyklade hem. Gud vill nog inte att jag ska pierca mig.

Ingen gräns mellan hybris och gråt.

Det har varit lite kaos de senaste dagarna,
men nu är jag på rätt köl igen!

Jag är fan bara ett äckligt jävla skal.

Jag finns inte på riktigt.

Gläds nu, unga brud. Din tid är nu!

Gläds nu, ljuva fröken ty snart är du fru!
Idag är du glimrande, fri och ren.
Men snart springer småpiltar runt dina ben.
Gläds unga dam! Dansa och sjung!
Skratta åt friheten. Skratta! Var ung!
Snart väntar mognaden, krokryggad, tung.
Gläds nu, unga fröken! Sjung!

Din tid är nu! Somna rusig av vin!
Snart skall du själv vyssa små sömniga glin.
Då är all tanke på vinrus förbi.
Då finns inte tid för glatt fylleri.
Titta mot himlen! Le mot din sol!
Snart drar de små ner dig till jorden I din kjol.
Snart finns blott i minnena ljus och fågelsång.
Sen glömmer du bort allt som fanns där en gång.

Gläds nu sköna brud! Dansa och sjung!
Skratta åt friheten. Skratta! Var ung!
Snart väntar mognaden, krokryggad, tung.
Gläds nu, unga fröken! Sjung!

Lägg till bildtext

Gläds nu, unga brud. Din tid är nu! Gläds nu, ljuva fröken ty snart är du fru! Idag är du glimrande, fri och ren. Men snart springer småpiltar runt dina ben. Gläds unga dam! Dansa och sjung! Skratta åt friheten. Skratta! Var ung! Snart väntar mognaden, krokryggad, tung. Gläds nu, unga fröken! Sjung! Din tid är nu! Somna rusig av vin! Snart skall du själv vyssa små sömniga glin. Då är all tanke på vinrus förbi. Då finns inte tid för glatt fylleri. Titta mot himlen! Le mot din sol! Snart drar de små ner dig till jorden I din kjol. Snart finns blott I minnena ljus och fågelsång. Sen glömmer du bort allt som fanns där en gång. Gläds nu sköna brud! Dansa och sjung! Skratta åt friheten. Skratta! Var ung! Snart väntar mognaden, krokryggad, tung. Gläds nu, unga fröken! Sjung!

Surrounded by Your glory,

what will my heart feel?

Will I dance for you Jesus, or in honour of you be still?
Will I stand in your presence, or to my knees will I fall?
Will I sing hallelujah, will I be able to speak at all?

(Ibland längtar jag så fruktansvärt mycket.)

Kylskåpsrensarsoppa.

Idag har jag lagat kylskåpsrensarsoppa bestående av en potatis, två morötter, en skvätt krossade tomater och en näve linser. Nu är mitt kylskåp tomt så när som på ett kålhuvud och två tetror vin och det blir det ingen måltid av så då har jag två alternativ i morgon:

ett, att dricka vinet och hoppas på att bli så full
att jag inte känner att jag är hungrig,

eller två, handla.

Gud är en svår typ att ha att göra med..

..om någonting går fel i relationen är det ju garanterat mitt fel.

Doctor, doctor won't you please prescribe something? A day in the life of someone else? Cuz I'm a hazard to myself.

Läkarbesöket idag gick sjukt bra! Ska höja dosen av mirtazapin och om inte det hjälper eventuellt testa någon annan sorts medicin. Fick även tid till en psykiatriker om en månad (huh, vad läskigt det låter, är man knäpp på riktigt om läkaren skickar en till en psykgubbe?) för att prata om varför jag blir deppig i perioder och om att jag eventuellt själv ska få justera dosen medicin beroende på om jag är uppåt eller neråt. Idag känner jag mig hoppfull och mår faktiskt ganska bra även om motivationen är noll och allt känns mer ansträngande än vanligt. Men det finns hopp!

Jag får liksom ingen ordning på mitt liv.

-Det kan va så förfärligt, det kan va så bra.

Okej nu känns det faktiskt lite bättre. Jag kan hantera det faktum att jag faktiskt lever. Jag gillar det inte, men jag kan lite motvilligt ändå acceptera det. I morgon ska jag vara duktig och gå till vårdcentralen och prata medicinering och varför jag mår som jag gör med depressiva perioder och allmän oordning, sen ska jag åka till IcaMaxi och köpa snäll-mat som är lätt att äta och hämta ut min pigga-upp present från fina Felix!

Lika barn leka bäst.

Jag vill inte vara med längre. Jag vill hoppa av. Jag skiter i er och era löjliga lekar. Den där leken som kallas liv. Jag har genomskådat er. Jag har sett att det är meningslöst. Fattar du. Meningslöst. Utan mening. Tomt. Så jävla radikalt. Så fucking jävla radikalt.

De kallar det ångest.

Det gör så ont att leva att jag snart inte vet var jag ska ta vägen. Det gör så ont och jag vet inte hur jag ska hantera det. Jag vill banka huvudet i väggen, klösa mina armar och ben och hålla andan tills jag upphör existera. Det gör så ont!

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva. II

Jag vet att solen skiner och att det är 13 grader varm där ute i det vanliga, där ute hos de riktiga människorna, hos människorna som vet hur man gör när man lever, hos människorna som kan leva, som kan skratta. Jag glömde. Glömdeglömdeglömde. Glömde bort allt det där. Hur är det nu man gör? Livet. Vad är det nu det går ut på? Varför är det viktigt?

Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva.

Hur är det nu man gör? Livet. Vad är det nu det går ut på? Varför är det viktigt? Vad är det som förväntas av mig? Livet. Leva. Är det brukligt? Är det brukligt att leva? Är det vanligt? Leva. Brukar man göra det? Är det något folk gör? Så där i allmänhet?

Tro, ork och lust är lätt att tappa.

Jag sammanfattar mitt mående i en fin liten illustration.

Det står en man nere vid stationen..

..och citerar nåt ur gamla testamentet.
Det syns så väl att han ljuger när han talar om sin godhet
och om satan, och om livet som ett liv man borde skämmas för.

Men jag kan inte förstå
varför jag ska höja mitt svärd och min sköld
mot nått jag bara vill ska komma närmare.
Han har gett mig mycket det har min Herre gjort,
hans visdom är oändlig hans kungarike stort.
Men ibland kan tvivla på hans folk här på vår jord,
och mest på dem som säger att de talar hans ord.
De säger att kärleken till en man
kommer att vilseleda mig på min färd.

Men jag ser min Gud i varje hörn av vår värld!
I varje liten spricka i varje liten mur,
i varje litet solsken, i varje liten skur
ser jag Herren verka med all sin elegans,
osynlig och ödmjuk som om han inte fanns.

(Men när mina armar fylls av tomhet
vet jag att skulle brista ut missbruk i hans famn.)

Det måste vara blod.

Det finns en otroligt skön liten kille som är med i en av barngrupperna i kyrkan, ungefär fem år gammal. Första gången han kom klargjorde han, innan han ens hade hunnit få av sig ytterkläderna, att han bara var där för att testa på men att 'kyrkan nog inte är någon plats för mig' och att 'det finns ingen Gud och det var bara en stor smäll'. Trots sin skeptism till religion tyckte han att det var ganska kul i kyrkan men han är alltid noga med att berätta att han minsann inte tror på Gud.

Idag utspelade sig följande konversation:

'Det var så här att en dag så sa Jesus till sina lärjungar att de skulle gå in till Jerusalem..'
'Nej så var det inte alls det, för Gud finns inte!'

Jag tänker nåja, och fortsätter att berätta på flanellografen om hur Jesus berättar för sina lärjungar att han kommer bli plågad och dödad och om hur folket strör ut palmblad när han kommer ridande på sin åsna. Sedan får barnen färglägga en bild av Jesus och åsnan och när killen inser att berättelsen är slut säger han, och man riktigt hör besvikelsen i hans röst:

'Men han dog ju inte, du SA att han skulle dö!'

Jag försöker förklara att det kommer jag berätta mer om nästa vecka. Han muttrar lite och letar bland färgpennorna medan han tyst mumlar:
'Blodröd, jag måste ha blodröd! Det måste vara blod.'

En hyllningssång till mig själv.

Jag är inte bra på språk
eller mattematik
Jag springer inte snabbt
och jag kan inget om teknik

Jag städar inte speciellt ofta
eller diskar för den delen
Jag bryr mig inte om finalen i hockey
eller fotbollsslutspelen

Jag är inte så bra på att planera
och jag har ingen ordning på mitt hår
Jag glömmer ofta
och det är mycket jag inte förstår

Nej jag är inte speciellt allmänbildad
och jag är ganska svag
Men jag är för jävla duktig
på att vara jag!

Telefonens förbannelse.

Idag tog jag äntligen tag i något som jag skjutit på länge. Jag ringde vårdcentralen. Vårdcentralen har bara telefontid mellan 11.00 och 12.00 och så tidigt på dagen är jag för det mesta inte speciellt modig. Men idag så kände jag att nu jävlar. Med nyfunnet mod lyfte jag luren ur klykan, eller okej jag tryckte grön lur på min mobiltelefon.

Piip piip.

"Välkommen till barnmorskemottagningen. Vill du lämna återbud tryck 1. För att boka en telefontid när barnmorskan ringer upp dig tryck 2."

Nej jag vill inte att ni ringer upp mig! Jag vill överhuvud taget inte prata i telefon. Jag vill säga mitt personummer, få en tid och sen komma till vårdcentralen och prata med någon på riktigt. Allt mitt mod försvan lika fort som det hade kommit. Sen fick jag ägna en lång stund till att försöka övertyga mig själv om att jag inte är totalt värdelös och att jag visst kan klara av ett telefonsamtal. Tillslut kände jag mig någolunda tapper. Men då var så klart telefontiden slut. Jag får väl göra ett nytt försök på måndag.

Det är så här livet ska vara.

Penslar och färgtuber på hela golvet.
Upprivna flyttkartonger
för jag kom att tänka på en gammal barnbok
som jag måste läsa nu. NU.
Telefonen som vibrerar av inkommande sms.
Dova dunk från grannens lägenhet
och Loke i högtalarna som konstaterar att:
"det var jag som var för stor och inte du som var för trång"

De fyra konstigaste sakerna i min lägenhet just nu.

På fjärde plats, i mitt badrumsskåp; Fem förpackningar hårinpackning. Jag är inte riktigt typen som idkar hårvård. Jag har bara svårt att slänga saker. Någon gång kommer jag ju att klippa av dreadsen och då kan de ju vara bra och ha. Eh.

På tredje plats: En bit asfalt. Jag minns inte vart jag plockat den. Men det kaaan ju ha varit på någon speciell plats och då är det ju dumt att slänga den.

På andra plats, i mitt kylskåp: Fyra burkar barnmat. Jag har inga barn, jag tycker bara att det är så jävla gott.

På första plats, på golvet i mitt vardagsrum: En halvskrumpen morot. Fråga inte.

Den obarmhärtige samariten.

Inatt klockan fyra ringde min granne på dörren och frågade om han fick sova på min soffa för han hade blivit utelåst. Den här grannen har varit vänlig mot mig innan och hjälpt mig bära en tung väska uppför de tre trappor till min lägenhet. Men det kändes så instinktivt fel att släppa in en man jag inte känner i min lägenhet. Jag ville gärna hjälpa honom, men inte på bekostnad av min egen säkerhet. Nu känner jag mig som leviten som bara gick förbi den misshandlade mannen vid vägkanten. (Luk 10:25-37) Jag har alltid hoppats att jag skulle våga hjälpa mina medmänniskor om jag skulle hamna i en liknande situation.
Men nu vet jag att så inte är fallet.

..och så lite mera seitan.

Jag tänkte bara för att förtydliga lite vad det hela handlar om får ni en bild på spektaklet ifråga. Här serverat med matvete och en liiiiten klick yoghurtsås. Smaklig måltid!

Vad har fakekött och katolska präster gemensamt?

Idag har jag varit lite för ledig för mitt eget bästa. Jag satt nyss och funderade om jag har gjort nått vettigt idag som jag kunde skriva om. Det hade jag inte. Jag blev lite förskräckt över hur lite man kan göra på en dag och bestämde mig för att genast göra någonting. Men vad, var frågan. Då kom jag påt! Det känns som en bra dag för att banka till lite seitan.

Jag tycker för det mest att kött-look-a-like produkter är ganska räliga. I början av min grönsakskarriär åt jag rätt mycket fakekött, det var trots allt inte smaken av köttfärsås som fick mig att bli vegan, utan den bittra eftersmaken av förtryck. Men det här skulle inte bli något veganpropagerande inlägg utan det jag ville komma till är att seitan är helt okej, och det går dessutom inte att komma ifrån att det är fruktansvärt billigt. Om jag kommer ihåg rätt så tror jag det var några munkar i Kina som kom på att om man bankade tillräckligt länge på en vetedeg så fick man ur det rena proteinet som man sedan kunde använda i matlagning. Det är alltså inte nått modernt hittepå som tillexempel quorn. Så här står jag, tusen år senare, med min egen snorbilliga seitan. Jag har ingen aning om vad kött kostar nu för tiden men jag skulle inte tro att man kommer under de 23kr/kg som det kostar att göra egen seitan.

Vad det här har att göra med någonting överhuvudtaget har jag ingen aning om och nu ska jag återgå till att läsa min bok Törnfåglarna och drömma mig bort om katolska präster och olycklig kärlek.

(Svaret på frågan i rubriken är alltså: det är de två saker som rör sig i Johannas huvud just nu.)

Visst är det sant att det är hårt ibland, och kärvt och jävligt svårt ibland. Men när det väl är bra är jag så lycklig man kan va.

Nä vet ni vad! Livet är så mycket mer än ångest, och det borde den här bloggen också vara. Uppryckning, skärpning och upp med mungiporna Johanna!

Så ikväll tänkte jag dela med mig av min senaste fundering; visst är det himla bra att vara ung? Jag skyller det mesta på att jag är ung.

-Har du piercat dig, varför det?
-Äh, det är sånt man gör när man är ung.
-Har du haft oskyddat sex, herreguuud!
-Ja jag vet, det var inte så bra, men jag är ung och dum.

...och jag har bara dammsugit en gång sedan augusti, men det är okej, för jag är ung!

Och jag tänker fortsätta att skylla på att jag är ung och dum tills jag är 30. Minst. Sen tänker jag skylla på att jag är gammal och börjar bli tankspridd.

Om du pendlar mellan kemiskt hög och helt naturlig låg.

Jag är så uppspinnad ikväll att jag kan inte sova, jag vill göra en miljon saker! Jag vill måla, läsa, börja plugga, träffa folk och livet kommer inte tillräckligt snabbt!

Och det kan ju tyckas bra.

Men jag vet att det kommer vända. Rätt som det är så sitter jag där med ångest och panik och är helt övertygad om att den här gången, den här gången är det på riktigt. Nu har jag genomskådat allt, nu har insett det som alla försöker dölja; att livet är meningslöst. Då spelar det ingen roll att jag varit genom det här så många gånger förut. Det spelar ingen roll att jag vet att ångesten släpper och paniken avtar efter ett par timmar eller dagar. Då är jag helt övertygad om att den här gången har jag verkligen genomskådat livet.

Dumma huvud, vad är det för fel på dig!?

Jag tyckte jag var glad.

Visst måste man ha dåliga dagar ibland också? För faktiskt, jag mår bra nu. Riktigt bra. Men inte idag. Idag är allting bara fel. Hundra oavslutade tankar som hugger och vrider sig i mitt bröst. Och tydligast av alla; rädslan för att det kanske är så här det kommer vara när jag måste sluta med min medicin. Att det här är verkligheten. Det känns som jag har genomskådat er alla, insett det alla försöker dölja. Att livet är meningslöst. Att allt annat bara är att leva i förnekelse av sanningen. Det finns ingen Gud, livet är ont och framtiden mörk. Men det får man inte avslöja för då orkar ingen leva. Hysch hysh. SER NI INTE HUR JÄVLA MENINGSLÖST ALLT ÄR? Nej förlåt, så får man inte säga. Förlåt, det var dumt sagt.

En helt vanlig jävla dag.

Åh jag förstår inte varför. Jag känner mig så olycklig i själen. Jag förstår inte varför, jag förstår inte varför.