En hyllningssång till mig själv.

Jag är inte bra på språk
eller mattematik
Jag springer inte snabbt
och jag kan inget om teknik

Jag städar inte speciellt ofta
eller diskar för den delen
Jag bryr mig inte om finalen i hockey
eller fotbollsslutspelen

Jag är inte så bra på att planera
och jag har ingen ordning på mitt hår
Jag glömmer ofta
och det är mycket jag inte förstår

Nej jag är inte speciellt allmänbildad
och jag är ganska svag
Men jag är för jävla duktig
på att vara jag!

Telefonens förbannelse.

Idag tog jag äntligen tag i något som jag skjutit på länge. Jag ringde vårdcentralen. Vårdcentralen har bara telefontid mellan 11.00 och 12.00 och så tidigt på dagen är jag för det mesta inte speciellt modig. Men idag så kände jag att nu jävlar. Med nyfunnet mod lyfte jag luren ur klykan, eller okej jag tryckte grön lur på min mobiltelefon.

Piip piip.

"Välkommen till barnmorskemottagningen. Vill du lämna återbud tryck 1. För att boka en telefontid när barnmorskan ringer upp dig tryck 2."

Nej jag vill inte att ni ringer upp mig! Jag vill överhuvud taget inte prata i telefon. Jag vill säga mitt personummer, få en tid och sen komma till vårdcentralen och prata med någon på riktigt. Allt mitt mod försvan lika fort som det hade kommit. Sen fick jag ägna en lång stund till att försöka övertyga mig själv om att jag inte är totalt värdelös och att jag visst kan klara av ett telefonsamtal. Tillslut kände jag mig någolunda tapper. Men då var så klart telefontiden slut. Jag får väl göra ett nytt försök på måndag.

Det är så här livet ska vara.

Penslar och färgtuber på hela golvet.
Upprivna flyttkartonger
för jag kom att tänka på en gammal barnbok
som jag måste läsa nu. NU.
Telefonen som vibrerar av inkommande sms.
Dova dunk från grannens lägenhet
och Loke i högtalarna som konstaterar att:
"det var jag som var för stor och inte du som var för trång"

De fyra konstigaste sakerna i min lägenhet just nu.

På fjärde plats, i mitt badrumsskåp; Fem förpackningar hårinpackning. Jag är inte riktigt typen som idkar hårvård. Jag har bara svårt att slänga saker. Någon gång kommer jag ju att klippa av dreadsen och då kan de ju vara bra och ha. Eh.

På tredje plats: En bit asfalt. Jag minns inte vart jag plockat den. Men det kaaan ju ha varit på någon speciell plats och då är det ju dumt att slänga den.

På andra plats, i mitt kylskåp: Fyra burkar barnmat. Jag har inga barn, jag tycker bara att det är så jävla gott.

På första plats, på golvet i mitt vardagsrum: En halvskrumpen morot. Fråga inte.

Den obarmhärtige samariten.

Inatt klockan fyra ringde min granne på dörren och frågade om han fick sova på min soffa för han hade blivit utelåst. Den här grannen har varit vänlig mot mig innan och hjälpt mig bära en tung väska uppför de tre trappor till min lägenhet. Men det kändes så instinktivt fel att släppa in en man jag inte känner i min lägenhet. Jag ville gärna hjälpa honom, men inte på bekostnad av min egen säkerhet. Nu känner jag mig som leviten som bara gick förbi den misshandlade mannen vid vägkanten. (Luk 10:25-37) Jag har alltid hoppats att jag skulle våga hjälpa mina medmänniskor om jag skulle hamna i en liknande situation.
Men nu vet jag att så inte är fallet.

..och så lite mera seitan.

Jag tänkte bara för att förtydliga lite vad det hela handlar om får ni en bild på spektaklet ifråga. Här serverat med matvete och en liiiiten klick yoghurtsås. Smaklig måltid!

Vad har fakekött och katolska präster gemensamt?

Idag har jag varit lite för ledig för mitt eget bästa. Jag satt nyss och funderade om jag har gjort nått vettigt idag som jag kunde skriva om. Det hade jag inte. Jag blev lite förskräckt över hur lite man kan göra på en dag och bestämde mig för att genast göra någonting. Men vad, var frågan. Då kom jag påt! Det känns som en bra dag för att banka till lite seitan.

Jag tycker för det mest att kött-look-a-like produkter är ganska räliga. I början av min grönsakskarriär åt jag rätt mycket fakekött, det var trots allt inte smaken av köttfärsås som fick mig att bli vegan, utan den bittra eftersmaken av förtryck. Men det här skulle inte bli något veganpropagerande inlägg utan det jag ville komma till är att seitan är helt okej, och det går dessutom inte att komma ifrån att det är fruktansvärt billigt. Om jag kommer ihåg rätt så tror jag det var några munkar i Kina som kom på att om man bankade tillräckligt länge på en vetedeg så fick man ur det rena proteinet som man sedan kunde använda i matlagning. Det är alltså inte nått modernt hittepå som tillexempel quorn. Så här står jag, tusen år senare, med min egen snorbilliga seitan. Jag har ingen aning om vad kött kostar nu för tiden men jag skulle inte tro att man kommer under de 23kr/kg som det kostar att göra egen seitan.

Vad det här har att göra med någonting överhuvudtaget har jag ingen aning om och nu ska jag återgå till att läsa min bok Törnfåglarna och drömma mig bort om katolska präster och olycklig kärlek.

(Svaret på frågan i rubriken är alltså: det är de två saker som rör sig i Johannas huvud just nu.)

Visst är det sant att det är hårt ibland, och kärvt och jävligt svårt ibland. Men när det väl är bra är jag så lycklig man kan va.

Nä vet ni vad! Livet är så mycket mer än ångest, och det borde den här bloggen också vara. Uppryckning, skärpning och upp med mungiporna Johanna!

Så ikväll tänkte jag dela med mig av min senaste fundering; visst är det himla bra att vara ung? Jag skyller det mesta på att jag är ung.

-Har du piercat dig, varför det?
-Äh, det är sånt man gör när man är ung.
-Har du haft oskyddat sex, herreguuud!
-Ja jag vet, det var inte så bra, men jag är ung och dum.

...och jag har bara dammsugit en gång sedan augusti, men det är okej, för jag är ung!

Och jag tänker fortsätta att skylla på att jag är ung och dum tills jag är 30. Minst. Sen tänker jag skylla på att jag är gammal och börjar bli tankspridd.

Om du pendlar mellan kemiskt hög och helt naturlig låg.

Jag är så uppspinnad ikväll att jag kan inte sova, jag vill göra en miljon saker! Jag vill måla, läsa, börja plugga, träffa folk och livet kommer inte tillräckligt snabbt!

Och det kan ju tyckas bra.

Men jag vet att det kommer vända. Rätt som det är så sitter jag där med ångest och panik och är helt övertygad om att den här gången, den här gången är det på riktigt. Nu har jag genomskådat allt, nu har insett det som alla försöker dölja; att livet är meningslöst. Då spelar det ingen roll att jag varit genom det här så många gånger förut. Det spelar ingen roll att jag vet att ångesten släpper och paniken avtar efter ett par timmar eller dagar. Då är jag helt övertygad om att den här gången har jag verkligen genomskådat livet.

Dumma huvud, vad är det för fel på dig!?