Här färgas molnen i skymning ganska ståtligt över Grand och det ser lite ut som den där natten när ladan brann.

Det är ljummen sommar och jag stannar uppe tills dagen blir natt och natten blir dag igen. Femmans spårvagn kör förbi och det gnisslar i spåren. Tusen dofter och två tusen känslor. Men jag är lugn. Spårvagnen försvinner bort mot öster. Eller om det är väster. Kanske norr. Men det spelar ingen roll längre. Jag är barbent men fryser inte. En mås flyger förbi. Jag tittar bort mot ett fönster där en lampa lyser och undrar vad de som bor där gör. Vad de tänker på. Om de är lyckliga. 549 839 människor i små lägenheter och stora hus. I natt känns det som att hela staden ryms i mitt hjärta och jag känner att här hör jag hemma.

Det är som denna dag är skapad av fyrverkerier, fantasier. Denna dag ser jag en värld som är föränderlig, förtrollad, underbar.

Ett år sedan jag skrev sist. Mycket har hänt. Jag har gjort slut med min pojkvän. Blivit kär igen. Och igen. Blivit sjukare. Tillbringat 6 veckor på sjukhus. Fått ny medicin. Blivit friskare.  Flyttat och sen flyttat tillbaka igen. Min katt har sprungit bort. Men jag har ännu inte sagt upp hans försäkring för att det är det sista jag har kvar som påminner mig om honom varje månad när de 106 kronorna dras från mitt konto. Förlorat en morfar. Fått nya vänner. Börjat skriva och illustrera en serie som ännu inte har något namn men som någon gång förhoppningsvis blir en bok. Skaffat smala ögonbryn. Man måste ju förändra sig ibland. Börjat i terapi. Slutat i terapi. Börjat i terapi igen. Haft ihjäl tre blommor och en kaktus. Fått hår igen. Promenerat i regnet. Blivit förälskad i gröna oliver.  Läst en jävla massa böcker. (Vitt blod var bäst.) Fått en illustration publicerad. Hatat livet. Älskat livet.