Det måste vara blod.

Det finns en otroligt skön liten kille som är med i en av barngrupperna i kyrkan, ungefär fem år gammal. Första gången han kom klargjorde han, innan han ens hade hunnit få av sig ytterkläderna, att han bara var där för att testa på men att 'kyrkan nog inte är någon plats för mig' och att 'det finns ingen Gud och det var bara en stor smäll'. Trots sin skeptism till religion tyckte han att det var ganska kul i kyrkan men han är alltid noga med att berätta att han minsann inte tror på Gud.

Idag utspelade sig följande konversation:

'Det var så här att en dag så sa Jesus till sina lärjungar att de skulle gå in till Jerusalem..'
'Nej så var det inte alls det, för Gud finns inte!'

Jag tänker nåja, och fortsätter att berätta på flanellografen om hur Jesus berättar för sina lärjungar att han kommer bli plågad och dödad och om hur folket strör ut palmblad när han kommer ridande på sin åsna. Sedan får barnen färglägga en bild av Jesus och åsnan och när killen inser att berättelsen är slut säger han, och man riktigt hör besvikelsen i hans röst:

'Men han dog ju inte, du SA att han skulle dö!'

Jag försöker förklara att det kommer jag berätta mer om nästa vecka. Han muttrar lite och letar bland färgpennorna medan han tyst mumlar:
'Blodröd, jag måste ha blodröd! Det måste vara blod.'