Det är ljummen sommar och jag stannar uppe tills dagen blir natt och natten blir dag igen. Femmans spårvagn kör förbi och det gnisslar i spåren. Tusen dofter och två tusen känslor. Men jag är lugn. Spårvagnen försvinner bort mot öster. Eller om det är väster. Kanske norr. Men det spelar ingen roll längre. Jag är barbent men fryser inte. En mås flyger förbi. Jag tittar bort mot ett fönster där en lampa lyser och undrar vad de som bor där gör. Vad de tänker på. Om de är lyckliga. 549 839 människor i små lägenheter och stora hus. I natt känns det som att hela staden ryms i mitt hjärta och jag känner att här hör jag hemma.
sv: BRA att du aldrig hann smaka det, för enligt mig är det så gott att det är en bidragande faktor till att jag INTE klarat av att bli vegan. Men vi har i alla fall veganska middagar den här veckan... hur som helst, det smakar typ som... syrlig, frisk, krossad tofu. Fast det har smak, det är inte smaklöst. Gud, så svårt att förklara, för Keso smakar keso >.<
SvaraRaderaVad bra du skriver. Man fastnar liksom. Det känns nästan som att man är där. Har förresten tänkt så många gånger; när man tittat mot ett hyreshus t.ex. och bara undrat vad de som bor där gör och hur deras liv ser ut. Eller en person på bussen som man aldrig sett innan. Ibland kan fantasin dra iväg...
SvaraRadera