Jag kan stå och titta på mig själv i spegeln. Och inte veta vem det är som stirrar tillbaka på mig. Jag kan se ner på mina händer och förskräckas över att jag faktiskt är en riktig människa. För det känns som att jag bara har hittat på mig själv. Men jag finns på riktigt. Jag vet inte vem jag är. Ibland känns det som om jag bara är en kropp. Ett skal. En spelpjäs. Senaste tiden har jag upplevt overklighetskänslor. Jag ser mig själv utifrån. Jag känner mig som en marionett. Som jag måste styra. Som måste gå från punkt a till punkt b. Som måste läsa sina repliker. Jag har verkligen ingen aning om vem jag är. Någon frågar, ’Vad har du för intressen?’. Leta i hjärnan, jo just det så var det; ’Fotografera, läsa, laga mat.’ Det gäller att i förväg tänka ut svar på frågor folk kan tänkas ställa. För inuti är jag ingenting. Jag vill ingenting. Tycker ingenting. Jag är ingenting. Jag har inga känslor. Ingen själ.
Jag känner mig obekväm med andra människor. Måste pröva varje replik ett par gånger innan jag vågar uttala den högt. Måste försäkra mig om att det jag ska säga låter rätt. Måste leta i det inre arkivet. Vad tycker jag nu om det här? Bläddra. Där var svaret. Testa ett par gånger. Jo det var rätt svar på den frågan. Lät det normalt? Säkert inte helt. Folk tycker nog att jag är konstig. Konstig. Konstigt. Konstig. Kanske till och med äcklig? Jag är äcklig. Äcklig som måste låtsas att jag bryr mig om andra människor. Klämma fram ett ’jag bryr mig ju om dig.’ Jasså gör jag? Hur känns det att bry sig om någon? Jag vet inte. Jag känner ingenting när jag försöker.
Men det finns en annan sida av mig själv.
Ibland vaknar jag upp. Allting flyter. Jag är nog en ganska bra människa ändå. Jag vet hur kärlek känns. Jag vet precis vilka jag älskar. Vilka som är viktiga för mig. Jag vet precis vad jag tycker. Jag vet precis vad jag vill. Jag har framtidsdrömmar. Jag tycker det är kul att umgås med folk. Vill skaffa vänner. Tror att folk nog tycker ganska bra om mig ändå.
Ibland är det så.
Men oftast inte.
Oftast är jag tom och ingenting.
Vill ingenting.
Tycker ingenting.
Känner ingenting.
Ingenting.
tid: det tar tid: jag började att ta ett steg tillbaka: se mig utifrån: såg hur overkligt det kändes: det blir ofta så om man råkar fastna i tankarna: jag blir lätt rädd då jag tvivlar på min egen existens eller då jag känner mig tom: innehållslös: den enda medicinen som hjälper mig då är att: låta livet svepa med mig: att försöka vara så upptagen med allting jag älskar att göra: de jag älskar att vara tillsammans med: att vara så upptagen att leva att inte hinna tänka efter: att bara okontrollerat endast vara: det är svårt: ofta gör man det omedvetet och stannar upp och tänker efter: en nära vän till mig sa detta till mig ett tag innan hon gick bort: "let go and let god" och för mig betyder det: att släppa de där dova tankarna och känslorna och att försöka svepas med i det lättsamma och ljusa: att lägga tankarna åt sidan: sätta dem på paus: och bara leva: det är svårt men det är vad jag tänker på då jag läser dina ord: det och att du har ett fantastiskt språk: sluta inte skriva: och ta hand om dig på alla sätt: och: ta inte illa upp för att jag skriver detta.
SvaraRadera