Inbördeskrig

Jo så klart. Stabiliteten kom. Det är nästan helt hanterbart nu. Jag tackar dig min kära vän, Mirtazapin. Men problemen kvarstår. Sex månader, läste jag visst i bipacksedeln, är den normala behandlingstiden. Så. Jag har alltså sex månader på mig att lösa mina problem om jag inte vill ramla ner igen när jag säger hej då till min vän Mirtazapin.

Problemet heter självkänsla.
"Självkänsla är egenskapen att uppleva sig själv som kompetent att klara av livets grundläggande utmaningar samt förtjänt av framgång och välmående."

Nej jag anser inte mig själv särskilt kompetent. Jag anser mig själv ganska värdelös. Ja faktiskt. Jag vet inte hur pass bra jag lyckas, men jag försöker upprätthålla en falsk bild av någon som är stark och som kan. Fast inuti mitt bröst finns det en liten rädd varelse som inte förstår hur jag ska klara av allt det som de säger att man måste kunna. Små saker. Stora saker. Jag kan inte. Men mest av allt. Jag har så svårt att tro att jag kan vara älskad. Jag kan inte förstå var det sitter i mig som skulle vara värt att älska. Att föräldrar kan, att syskon kan, det tvivlar jag inte på. Det ingår liksom. Det är en självklarhet. Att Gud kan tvivlar jag inte heller på. Det kallas nåd. Sola gratia, som jag fick lära mig idag. Men alla andra, vad finns det i mig som går att älska? Jag förstår verkligen inte. Jag har, och det har blivit ett större problem på sista tiden, svårt att slappna av i sällskap av andra. För tankarna gnager så. Prestationsångesten. Jag måste vara någonting. Så att jag kan bli omtyckt. För mellan människor råder ingen sola gratia.

Jag lånar andras ord som så många gånger förut;

Och du kan kämpa ett helt liv
utan att vinna en enda seger
Du vet, dom blodigaste krigen
är alltid inbördeskrigen