- fast jag har faktiskt ingen aning
I helgen hade jag de två bästa dagarna på hur länge som helst. Jag städade och adventspyntade. Lagade mat och bakade. Jag kände mig så glad. På riktigt. Jag kände mig lycklig i var enda lite cell. Hög på livet skulle man kanske kunna beskriva det som. I måndags kände jag mig fortfarande glad fast inte lika upprymd. Men det är okej, tänkte jag. Man kan ju inte vara på topp jämt. Igår kände jag det komma krypande. Idag? Jag vet inte. Den där känslan av meningslöshet har kommit tillbaka. Jag känner mig så ledsen. Utan egentlig anledning. För allt är ju precis likadant som i lördags. Men när jag pratar och skrattar, och jag antar att jag utåt ser väldigt glad ut, känns det så falskt. Som om jag försöker ljuga för mig själv. Som om jag försöker tvinga mig själv att vara lycklig.
Och jag saknar att inte ha någon som jag kan vara totalt ärlig mot. Berätta som det är. Ni som läser här, ni som är mina vänner, jag vet att jag kan prata med er. Jag är oerhört tacksam för att jag kan det. Men det finns saker som jag inte vågar berätta för er. Det finns saker som jag inte vill berätta för er. Jag slutade gå till min terapeut för ett tag sedan. Jag kunde inte vara helt ärlig mot henne heller. Nu ska jag börja gå hos en kurator på vårdcentralen. (Men det verkar som vanligt gå långsamt.) Jag hoppas att jag ska kunna vara ärlig den här gången.
Nu gör jag inte så mycket.
Förutom att vänta på en tid till vc.
Och på bättre tider.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar