Stå på egna ben.

Idag hade jag sista samtalet med min psykolog, som egentligen inte är psykolog utan psykologstudent, eftersom hon ska tillbaka till skolan. Under sommaren kommer jag förhoppningsvis få träffa en annan psykolog, om än mer sporadiskt, innan jag förhoppningsvis får börja i KBT någon gång i höst. Vi pratade även om att ansöka om att jag ska få en kontaktperson som en fast punkt under tiden jag väntar på att få ordentlig behandling. Men för tillfället står jag alltså på egna ben. Skrämmande. Men jag måste lära mig att tro på min egen förmåga och att jag inte går under för att jag inte har någon samtalskontakt.