Inatt klockan fyra ringde min granne på dörren och frågade om han fick sova på min soffa för han hade blivit utelåst. Den här grannen har varit vänlig mot mig innan och hjälpt mig bära en tung väska uppför de tre trappor till min lägenhet. Men det kändes så instinktivt fel att släppa in en man jag inte känner i min lägenhet. Jag ville gärna hjälpa honom, men inte på bekostnad av min egen säkerhet. Nu känner jag mig som leviten som bara gick förbi den misshandlade mannen vid vägkanten. (Luk 10:25-37) Jag har alltid hoppats att jag skulle våga hjälpa mina medmänniskor om jag skulle hamna i en liknande situation.
Men nu vet jag att så inte är fallet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar