Att prata om hur jag mår är inte min starka sida.
Eller jo, ibland kan jag känna mig så fylld av känslor att jag tror att jag ska kräkas om jag inte får ventilera mig. Men det är sällan det är samtidigt som någon har tid att lyssna. Det kanske därför samtalen med terapeuten inte fungerar så bra. När jag väll sitter där känns ångesten och paniken så avlägsen. När jag försöker berätta hur jag mådde bara några timmar tidigare så känns det som att jag försöker återberätta någonting jag läst. Handlar det här verkligen om mig? Det är kanske också är därför som det fungerar så mycket bättre att skriva. Pappret har alltid tid att lyssna. Eller tangentbordet, vi lever ju trots allt i 2000-talet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar