Telefonen ringde nyss. Efter en snabb koll på nummerpresentatören kunde jag konstatera att det var mormor som ringde. Igen. Nej jag kan inte låta bli att svara idag igen. Några djupa andetag och försök vara som vanligt. Lyfter luren. Lättnad. Det var mamma. Jag hade glömt bort att de skulle vara där. Jag försöker berätta för mamma hur jag mår men tillslut är det bara en enda röra av snor och tårar. Mamma försöker trösta så gott det går. Men mammatröst är inte samma sak längre. Det gör extremt ont att inse att mamma bara är en människa och att allt inte kommer bli bra bara för mamma stryker mig över håret och lovar dyrt och heligt att det blir det. Hon lovar i alla fall att ringa vårdcentralen i morgon och kräva att jag får en tid denna veckan.
Nu sitter jag med musik på. Samma låt på repeat. Aktar mig noga för att låta det bli tyst. För så länge musiken är på kan jag koncentrera mig på den och inte på tankarna som trängs i mitt huvud. Teven är också på. Var precis tvungen att byta kanal för det var någonting med döda fåglar. Inte för att jag inte klara av att se döda djur. Utan för att det gör mig rädd att jag inte känner någonting när jag ser ett rum fullt med döda duvor. För ett halvår sedan hade det knytit sig i magen av att se det där inslaget. Men det är som om allt jag brukade vara är borta.
Veganism/miljö. Foto. Bibel/Teologi/What ever du vill kalla det.
Tre saker som jag brukade tycka vara viktiga. Jag vågar till och med påstå att jag byggt en stor del av min personlighet runt de där sakerna. Om någon frågar vad jag har för intressen så svarar jag såklart fortfarande med de där tre orden. Jag kan fortfarande argumentera väldigt övertygande om varför man borde äta veganskt, eller i alla fall vegetariskt. Den enda jag inte övertygar är mig själv. Det var längesedan jag faktiskt brydde mig om vad jag stoppade i munnen. Det går mest av gammal vana. Jag kan lyssna på en predikan och jag inser ju att det där är smarta ord. Men det känns inte äkta och orden fastnar liksom inte. Bibeln läser jag inte längre för det gör mig rädd att känna att inte ens det som är viktigast av allt känns viktigt längre. Fotografera gör jag fortfarande ibland. I ett tafatt försök att försöka förmedla det jag känner. Eller rättare sagt det jag inte känner. Men inte heller det känns lika äkta som förut.
Jag förstår knappt vem jag är
-ska jag fatta nått av det här?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar