När jag själv inte hittar orden för att förklara hur jag mår
låter jag Winnerbäck formulera mina känslor;
"Jag letar mönster i gatan
Ibland så ser jag nått system
Ibland så ser jag vart jag skulle
Ibland så ser jag bara sten"
Jag ser så sjukt mycket sten just nu.
Allt är bara sten.
Död materia.
Meningslöst.
När blev det så här?
När tappade jag glädjen, orken, viljan?
När tappade jag bort mig själv?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar