"sen vill jag skriva allt jag sett så nån förstår
fast inga toner kan förklara hur jag mår"
Det spelar ingen roll hur många sidor jag fyller med text. Hur många kuratorer, läkare, föräldrar och välmenande vänner jag försöker förklara för. Jag vet inte, det kanske inte finns någonting att förklara. Jag kanske bara har missuppfattat hur livet fungerar. Det kanske är så här det känns för alla. Jag kanske bara whinar. Men det känns som om det fattas en bit. Som om någon har plockat bort lyckan ur mig. Eller så kanske det finns där mitt framför ögonen på mig fast jag inte vet hur den ser ut. Eller så kanske jag aldrig haft den.
Så klart jag skulle kunna fortsätta som vanligt. Gå upp, äta, leka och skratta med barnen på jobbet, äta, måla en tavla, läsa en bok. Och träffa en och annan vän på helgerna. Det låter väl som ett lyckligt liv? Det är vad jag har försökt intala mig väldigt länge. Jag har liksom bara kört på av gammal vana. För visst måste man vara lycklig om livet ser ut sådär? Visst är man lycklig en fredagskväll när man hälsar på sina föräldrar som man inte träffat på länge och får äta sin favoriträtt framför sitt favorit-teveprogram? Det är vad jag har trott hela mitt liv. Men jag har börjat känna efter. Och nej, det känns inte som att det här är lycka. Så varför ska jag fortsätta med allt? Varför ska jag äta, duscha och träffa människor om det ändå inte gör mig lycklig? Så jag har slutat. Jag vill helt enkelt inte längre.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar